Piren i Santa Monica

Det var nästan som att vi drog oss för att gå ut på piren i Santa Monica i LA. Vi ville inte komma fram till målet, att resan skulle ta slut. Istället levde vi californiskt beachliv, surfade, åkte skateboard och pumpade muskler på utegymmer vid Venice beach. Eller... satt i våra brassestolar, tittade på de enorma vågorna och folket som badade. Peter tog sig ett dopp men jag bangade, doppade bara tårna för att ändå kunna säga att jag åkt från Atlanten till Stilla havet. Tycker absolut att det räknas.

Santa Monica och Venice beach - det är så mycket det bara går. Sån enorm strand, gigantiska vågor, otroligt mycket folk. Det är full aktivitet överallt, man cyklar, springer, åker rullskridskor, går på lina, hänger i romerska ringar, klättrar i rep, spelar basket, beach volley, yogar, gymmar, kastar fresbee, surfar, badar. Helikoptrar hovrar ovanför och strandens rödklädda lifeguards håller ett vakande öga över allt. Om Peter tycker att kabinbanans förare har världens värsta jobb tycker nog jag att vara badvakt här bräcker det. De är verkligen beundransvärda och räddar liv varje dag. Inte bara från att bli uppätna av hajjar utan främst från att drunkna i starka strömmar och kallt vatten. Burr.

Anyway, vi hyrde oss varsin cykel och cyklade bort till Venice beach som är ett väldigt konstigt ställe som vi inte blir kloka på. Här pågår på dagtid världens kommers, det sjungs (skrålas?) och spelas och är massor med folk. På kvällen stängs allt ner och kvar blir bara uteliggarna som bor under sina presenningar eller inrullade i gamla madrasser. Det är sådan misär mitt i det vackra.

Till slut tog vi oss i alla fall ut på piren. Satte oss och såg solen gå ner till tonerna av ett pärlband av gamla Ray Charles-låtar som kvällens gatumusikant framförde. Det kändes vemodigt. Imorrn flyger vi hem, resan är över. Bakom oss ligger 800 körda mil, en hel kontinent. Så mycket vi sett och gjort.
Men vi sa att det är tur vi gjorde den här resan på den här sidan 2000-talet, för med oss hem har vi säkert 1000 bilder som vi kan ta fram och titta på när som helst, istället för de 24, möjligen 36 fotona man tog på semestern förr i tiden.

Tack USA för den här gången. Vi kanske ses igen.

Palm Springs

Vi var nyfikna på vad Palm Springs var för ett ställe och körde dit efter Las Vegas. Det var 42 mil dit och blev bara en kort omväg på vägen mot Los Angeles. Dessutom var hotellen billiga så vi tog oss en get away på samma sätt som alla gör som åker till Palm Springs gör. 

Temperaturen sjönk till uthärdliga 107 grader och vi fick oss en och en halv skön dag vid poolen. Gjorde middagar hemmavid i det lilla köket, och tog linbanan upp till det höga berget Mount Saint Jacinto, 8450 feet eller 2800 meter över havet. 

Peter som har det jobbigt med höjder utnämnde linbananförarens jobb till världens värsta jobb. Men det var värt att ta sig upp på berget med sin vidunderliga utsikt och sällsamma sammansättning av berg och skog.

Sista kvällen hängde vi i hotellets sköna soffa i uteloungen och spekulerade vilt i vad andra gäster på hotellet gjorde här. Det var en stor blandning av folk, både unga och gamla, uppklädda för fest, eller bara klädda i T-shirt och shorts eller klädda för hiking. Vad var deras anledning till att åka till Palm Springs och vad menas egentligen med att åka på en get away?

Till slut var vi tvungna att fråga hotellchefen som berättade att till Palm Springs kommer man mycket för att gå på casinot. Högsäsongen är på vinterhalvåret eftersom vädret alltid är bra här. I närheten ligger en stor outlet så shopping är givet. Eller så hikar man eller är med på något av de många eventen som modevisningar, konstutställningar, musikfestivaler som löser av varandra. Det kan verka lugnt på ytan men det är alltid en massa på gång för den som är inbjuden. 

Vilket vi ju inte var och inte hann vi bli inbjudna heller innan det var dags att åka vidare. Men vi hade det fint här och vi fattar nu absolut grejjen med en get away. För oss blir det dock närmare att åka till landet på nästa get away än till Palm Springs.

Sin city

Las Vegas strip är som en kuliss, en teaterscen med sina hittepå-koncepthotell. På några meter kör man förbi Venedig, en cirkus, ett sagoslott, en pyramid, New York och Paris.

Stripen är 6-filig och den ena limousinen efter den andra far förbi. På trottoarerna promenerar en aldrig sinande ström människor och kryddar mellan musiker och gatuskådisar som klätt ut sig till olika kändiskaraktärer som man mot en peng kan få fota sig tillsammans med. En osannolik mängd stod t ex i kö för att fota sig med "Michael Jackson".

Allt är välordnat, öppet 24/7 och tillgängligt. Man kännner sig trygg. Det finns inte många uteserveringar utan man lockas inomhus där hittepåvärldarna fortsätter med en enorm detaljrikedom.

Rikedom är det också många som drömmer om inne på casinona. Det spelas överallt, hela tiden. 

Några kvarter bortom stripen möts den rika världen med den fattiga. Trashankarna har slagit läger i gathörnen där de sitter eller ligger hela dagarna. 

När vi kom på lördagen pågick typ världens största raveparty, EDC, och den typiska deltagaren var klädd i något mycket lätt, bikini eller bara shorts, pimpat med många färggranna detaljer, hårband, håriga stövlar, tyllkjolar etc, etc. De var så fina och jag blev glad av att se dem där i folkvimlet, saknade dem på måndagen när partyt var över och alla åkt hem. Istället fylldes staden med kostymklädda män som kom till en stor advokatmässa.

Det var också väldigt, väldigt varmt i Vegas. På tisdagen till och med rekordvarmt med 114 grader, (45,5 grader C). Vi höll oss därför mest inomhus, tacksamma för att det fanns AC överallt i hittepåvärldarna eller så låg vi vid poolen. Tänkte att det här med värmen är som med kylan och vintern, fast tvärtom. Man får inrätta sina liv och hus efter klimatet. Istället för att frysa ihjäl kunde man dö av värmen så staden hade till och med inrättat särskilda avkylningsrum för dem som behövde. 

Till en början hade vi bokat tre nätter men valde att stanna ytterligare en natt. Det kändes bra och avkopplande att ligga still ett tag efter all bilkörning. 

Någon rikedom räknat i pengar blev det inte den här gången. Men kanske nästa gång...?

Zion

När vi vaknade på morgonen strålade solen som vanligt. Det gick ett tamt rådjur i trädgården och vi såg en kollibri, eller hummingbird som den heter på engelska. Kändes lite som på julafton, Rudolf med röda mulen och kollibrin ur Kalle Ankas julafton. Väntade bara på att Mowgli och Baloo skulle titta förbi också.

Även här i Zion var turismmaskineriet fulländat. Från byn gick en gratis shuttle den korta biten till nästa shuttle som körde ända in i canyonen. Man har gjort så för att undvika trafikkaos och shuttle-bussarna går hela tiden så man behöver inte vänta i mer än några minuter tills nästa kommer. Det finns åtta hållplatser utmed vägen innan canyonen blir för smal för bussen. Där längst in kan man sedan vada uppför Virgin river i flera timmar tills man kommer
till en passage som är så trång att man knappt tar sig igenom. Passagen kallas också The Narrows. 

På vägen in i canyonen passerar man flera andra landmärkdn, bl a Angels landing, en klippa man såg från vägen, så nära men ändå så långt igrån. Att ta sig upp dit och tillbaka tar ca fyra-fem timmar.

Vi tog först en enklare hike till Emmerald pools, några mindre vattenfall. I alla fall mindre nu på sommaren när vattenflödet inte är lika stort som på våren. 

På vägen träffade vi en svensk familj på rundresa i Californien, Nevada och Utah. De visade otroligt vackra bilder från Bryce nationalpark men särskilt från Antelope. Vi grämde oss rejält över att vi inte stannade till där, när vi två dagar tidigare körde förbi ingången till parken. Så nära men ändå så långt ifrån... 

Efter en avkopplande lunch hoppade vi på bussen igen och åkte den sista biten in i canyonen, förbi Angels landing och klev av vid mynningen till The Narrows. Det var verkligen varmt nu och det var så skönt att få vada i den kyliga floden. Dagens miss var att vi inte tagit med badkläder för det hade varit alldeles underbart att få doppa hela kroppen. I USA klär man inte av sig hur som helst bland folk och här fanns det gott om folk. 

Vi vadade uppströms i knappt 40 minuter men kom inte ända fram till den trängsta passagen. Mötte några som var på väg tillbaka och de hade haft att göra i drygt två timmar så vi kände att det inte var ett alternativ för oss. Floden blir också så djup på vissa ställen att vattnet går upp till axlarna och vi hade ingen vattentät utrustning för kamera och mobiler så vi skippade det den här gången. Kanske kommer vi tillbaka när vi firar guldbröllop och tar den delen då.

Det kändes väldigt skönt att få röra på kroppen efter så många dagar i bilen och vi var behagligt trötta när vi satte oss längst bak i bussen på vägen tillbaka till början av parken. På var sida om oss satt några gulliga, trötta ungar som efter bara några minter lutade sig mot våra axlar och somnade sött. Mammorna som satt raden framför tackade något generat, men för oss kändes det bara bra. Det var som förr i tiden när våra egna barn var små.

Det första jag gjorde när vi kom tillbaka till hotellet var att slänga mig i poolens något kyliga vatten. Som jag längtat. Det andra var att tvätta några maskiner tvätt vilket gick geschwinnt. Rådjuret kom tillbaka med en rådjurskompis på kvällen och fullmånen sken över oss där vi satt i hammocken och luktade på blommorna.