Zion

När vi vaknade på morgonen strålade solen som vanligt. Det gick ett tamt rådjur i trädgården och vi såg en kollibri, eller hummingbird som den heter på engelska. Kändes lite som på julafton, Rudolf med röda mulen och kollibrin ur Kalle Ankas julafton. Väntade bara på att Mowgli och Baloo skulle titta förbi också.

Även här i Zion var turismmaskineriet fulländat. Från byn gick en gratis shuttle den korta biten till nästa shuttle som körde ända in i canyonen. Man har gjort så för att undvika trafikkaos och shuttle-bussarna går hela tiden så man behöver inte vänta i mer än några minuter tills nästa kommer. Det finns åtta hållplatser utmed vägen innan canyonen blir för smal för bussen. Där längst in kan man sedan vada uppför Virgin river i flera timmar tills man kommer
till en passage som är så trång att man knappt tar sig igenom. Passagen kallas också The Narrows. 

På vägen in i canyonen passerar man flera andra landmärkdn, bl a Angels landing, en klippa man såg från vägen, så nära men ändå så långt igrån. Att ta sig upp dit och tillbaka tar ca fyra-fem timmar.

Vi tog först en enklare hike till Emmerald pools, några mindre vattenfall. I alla fall mindre nu på sommaren när vattenflödet inte är lika stort som på våren. 

På vägen träffade vi en svensk familj på rundresa i Californien, Nevada och Utah. De visade otroligt vackra bilder från Bryce nationalpark men särskilt från Antelope. Vi grämde oss rejält över att vi inte stannade till där, när vi två dagar tidigare körde förbi ingången till parken. Så nära men ändå så långt ifrån... 

Efter en avkopplande lunch hoppade vi på bussen igen och åkte den sista biten in i canyonen, förbi Angels landing och klev av vid mynningen till The Narrows. Det var verkligen varmt nu och det var så skönt att få vada i den kyliga floden. Dagens miss var att vi inte tagit med badkläder för det hade varit alldeles underbart att få doppa hela kroppen. I USA klär man inte av sig hur som helst bland folk och här fanns det gott om folk. 

Vi vadade uppströms i knappt 40 minuter men kom inte ända fram till den trängsta passagen. Mötte några som var på väg tillbaka och de hade haft att göra i drygt två timmar så vi kände att det inte var ett alternativ för oss. Floden blir också så djup på vissa ställen att vattnet går upp till axlarna och vi hade ingen vattentät utrustning för kamera och mobiler så vi skippade det den här gången. Kanske kommer vi tillbaka när vi firar guldbröllop och tar den delen då.

Det kändes väldigt skönt att få röra på kroppen efter så många dagar i bilen och vi var behagligt trötta när vi satte oss längst bak i bussen på vägen tillbaka till början av parken. På var sida om oss satt några gulliga, trötta ungar som efter bara några minter lutade sig mot våra axlar och somnade sött. Mammorna som satt raden framför tackade något generat, men för oss kändes det bara bra. Det var som förr i tiden när våra egna barn var små.

Det första jag gjorde när vi kom tillbaka till hotellet var att slänga mig i poolens något kyliga vatten. Som jag längtat. Det andra var att tvätta några maskiner tvätt vilket gick geschwinnt. Rådjuret kom tillbaka med en rådjurskompis på kvällen och fullmånen sken över oss där vi satt i hammocken och luktade på blommorna.