Grand Canyon

När vi dagen innan hade kört över Colorado river körde vi också in i en ny tidszon Mountain time, men vi var lite undrande eftersom det inte stämde med vad tidszonerna i kartboken sa. Nästa zon skulle komma några mil västerut. Personalen på motellet hjälpte oss och sa att de egentligen tillhörde Mountain time men att de inte använde sig av sommartid. Klart förvirrande för en på genomresa. Och tittar man närmare på hur tidzonerna är dragna blir det ännu mer förvirrande. Man kunde tro att de skulle hålla sig till statsgränser eller möjligen floder som avskiljare men de går lite hipp som happ. Det är tur att mobilens klocka fattar vad som gäller.

Vi vaknade i gryningen och körde de sju milen till North Rim och turistcentret där. Nu befann vi oss på ännu högre höjd än i Santa Fe, på vägen passerade vi 8840 feet vilket torde vara nästan 3000 meter och det kändes faktiskt. Jag hade allt sedan Santa Fe haft det jobbigt med andningen och pulsen låg nu ca 20 slag över det normala. Och i normala fall har jag en god kondition men här blev jag andfådd av att bara promenera så vi fick röra oss långsamt. Även Peter blev lite medtagen under dagen.

Grand Canyon var sååå storslaget. Det gick nästan inte att ta in.

Turismmaskineriet var välsmort och vi kunde enkelt ta oss till olika utkiksposter vilket vi var tacksamma för med tanke på det där med andfåddheten. För oss handlade det mest om att stanna upp och njuta av utsikten på varje ställe och bara titta medan många andra gav sig iväg på hiker ner i ravinerna. Vi träffade bl a på en kvinna vars make med vänner skulle gå hela vägen från North Rim till South Rim där hon sedan skulle hämta upp dem med bilen. De hade givit sig iväg redan vid halv-tre på morgonen för att hinna gå så långt som möjligt innan värsta hettan satte in. De varmaste timmarna skulle de söka skugga och ligga still för att sedan vandra vidare framåt kvällen. 

Trots allt det vackra var vi efter några timmar mätta på utsikten och körde vidare mot nästa storslagna naturreservat, Zion. Om möjligt var det ännu vackrare där. Vi körde in i reservatet österifrån, helt oförberedda på att vi med en gång skulle komma in i modellvägslandskapet. Det såg helt fejkat ut, går bara inte att beskriva.

Zion är ett stort reservat med massor av vandringsleder, både lätta och svåra. Enklast når man dem via en lång canyon men det tänkte vi spara till morgondagen.

Vi hittade ett fint litet motel i Springdale där vi tog oss ett dopp i poolen och sen, ännu en gång, drog vi en burgare på närmaste diner. Timmen vi vann igår hade vi under dagen fått ge tillbaka för nu var det sommartid som gällde. Sa mobilen.