Santa Monica och Venice beach - det är så mycket det bara går. Sån enorm strand, gigantiska vågor, otroligt mycket folk. Det är full aktivitet överallt, man cyklar, springer, åker rullskridskor, går på lina, hänger i romerska ringar, klättrar i rep, spelar basket, beach volley, yogar, gymmar, kastar fresbee, surfar, badar. Helikoptrar hovrar ovanför och strandens rödklädda lifeguards håller ett vakande öga över allt. Om Peter tycker att kabinbanans förare har världens värsta jobb tycker nog jag att vara badvakt här bräcker det. De är verkligen beundransvärda och räddar liv varje dag. Inte bara från att bli uppätna av hajjar utan främst från att drunkna i starka strömmar och kallt vatten. Burr.
Anyway, vi hyrde oss varsin cykel och cyklade bort till Venice beach som är ett väldigt konstigt ställe som vi inte blir kloka på. Här pågår på dagtid världens kommers, det sjungs (skrålas?) och spelas och är massor med folk. På kvällen stängs allt ner och kvar blir bara uteliggarna som bor under sina presenningar eller inrullade i gamla madrasser. Det är sådan misär mitt i det vackra.
Till slut tog vi oss i alla fall ut på piren. Satte oss och såg solen gå ner till tonerna av ett pärlband av gamla Ray Charles-låtar som kvällens gatumusikant framförde. Det kändes vemodigt. Imorrn flyger vi hem, resan är över. Bakom oss ligger 800 körda mil, en hel kontinent. Så mycket vi sett och gjort.
Men vi sa att det är tur vi gjorde den här resan på den här sidan 2000-talet, för med oss hem har vi säkert 1000 bilder som vi kan ta fram och titta på när som helst, istället för de 24, möjligen 36 fotona man tog på semestern förr i tiden.
Tack USA för den här gången. Vi kanske ses igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar