Santa Fe

Vi har kommit in i drive mood och har inrättat en rutin för våra dagsetapper och livet i bilen. Peter kör för det mesta medan jag sitter med kartbok, padda/gps:en, kamera och läsglasögon i knät. Dricka och tuggummi finns inom räckhåll.

Man kan tro att det blir enahanda att  mata på, mil efter mil, men jag må säga att vi har att göra hela tiden. Det finns så mycket att se. Små saker som vilka bilar som passerar,  laster som lastbilarna drar, hus, fåglar, vandrare, folk som cyklar, flaggor (särskilt i Texasflaggan i Texas), skyltar, oljepumpar, vindsnurror, kossor, hästar, rancher och så det stora, överväldigande landskapet som förändras dramatiskt, ibland på bara några minuter. 

Mitt i Texas såg vi världens regnoväder på flera mils avstån med blixtar slog i backen och i New Mexico körde vi mitt in i en liten, liten tromb innan vi riktigt hann fatta vad som virvlade runt på vägen.

I varje ny stat är tipset att besöka Visitors center som brukar ligga nån kilometer innanför statsgränsen. Där finns info om boende och en massa broschyrer om vad som finns att göra. Vi brukar plocka på oss sånt vi tycker är intressant och bläddrar sedan igenom i bilen. Mest som allmänbildning för vi har inte tiden att stanna och titta på allt. Tack vare det vet jag nu t ex att det finns ett cykellopp i Wichita Falls som heter HHH där man kör hundra miles i hundra graders hetta (16 mil i 38 grader).

Ungefär varannan timme gör vi ett kort break vid en mack, fyller på med ny dricka och drar sedan iväg igen.

På söndagen hade vi 40 mil kvar att köra, en baggis tyckte vi som helt tappat begreppet om distans. Kom fram till Santa Fe vid lunch men kunde inte checka in på hotellet förrän vid tre så vi tog oss en sväng in till city i väntan på det.

Här var det en helt annan typ av bebyggelse än vi nånsin sett tidigare. Husen var som kuber, fyrkantiga med platta tak, byggda av brun lera.

Santa Fe var tidigare start/slutpunkten för en trad härifrån och österut. Man forslade gods från trakten på mula och fick med sig andra varor hem. I broschyrerna står att traden påverkade livet för människor så långt bort som i New York och London. När järnvägen från Fort Worth kom förlorade traden sitt syfte och dog ut. Numera är staden ett centrum för fint konsthantverk och även turism inom friluftsliv är stort, bl a ligger det höga berg med skidbackar bara några mil härifrån.

I city pågick faktiskt just den här söndagen också en art festival där konstnärerna ställde ut sina alster till försäljning. Vi tog oss ett varv bland stånden och tittade på tavlor, smycken, kläder och utsmyckning till hus. Tog sedan en gofika med black mountainkaka och så köpte jag mig en cowboyhatt. 

Tyckte jag hade lite svårt att andas, inget dramatiskt men funderade på vad det kunde handla om och kom så småningom på att vi ju befann oss på hög höjd. 1700 meter över havet så det var ju rena bloddopingen. 

Eftermiddagen tillbringade vi vid poolen och sen så åt vi middag på en mexikansk restaurang tvärs över gatan från hotellet. Jag tog en burrito, Peter en fajita (nån som klurat ut den stora skillnaden dem emellan?) och det var riktigt, riktigt gott.

Där mellan borden gick så en gitarrknäppare och sjöng för en slant. När han kom till vårt bord bad jag honom sjunga en sång för oss eftersom vi firar silverbröllop. Han funderade en lång stund och jag tänkte att här kommer nog en vacker, vemodig mexikansk sång men han drämde till med en Elvislåt, I can't stop loving you. Å han tog i ända nerifrån tårna. Några valde att lämna restaurangen just då vilket jag tyckte var ofint, för det var vackert och blev en fin avslutning på en fin dag.